Att skaffa höns är inte så svårt, men vilken hönsras ska man satsa på? Det finns många att välja mellan, med olika egenskaper och behov. Här är sju bra raser att känna till. Det här är egentligen ingen hönsras utan en värphybrid framavlad för äggproduktion.
Finns vit och brun. Det är en korsning mellan två linjer. Även om man har en Lohmantupp så kommer avkomman inte att bli likadan som föräldrardjuren och kanske inte har samma värpegenskaper. Driften att ruva är så gott som bortavlad.
En av de äldsta värphönsraserna, normalstora, framtagen i Sverige som namnet antyder. Räknas idag som en kulturhöna värd att bevara. En kul och praktisk egenskap är också att man redan från kläckningen kan se skillnad på tuppar och höns genom deras färg. Tupparna är vita och hönskycklingarna bruna.
Hönsen ändrar sen färg från brun till vitsmutsig när de blivit några år, medan tupparna förblir kritvita. Här syns vit tupp i mitten. Brun unghöna i förgrunden och två lite äldre ljusa hönor. En gammal storväxt hönsras.
Kan väga upp till sex kilo och sägs härstamma från romarna. Namnet kommer från det engelska grevskapet Dorking. Används för köttproduktion men är också en bra värpras. Man har också avlat fram en dvärgversion. En lugn ras med ruvlust som lätt blir tam, men kan vara känsliga för kyla och väta.
Bohusläns-Dals svarthöna är en dvärgras som tros ha kommit från Mocambique till Norge på talet med sjöfarare. I Sverige har de en hundraårig historia och stammar alla från en och samma flock. De har anpassat sig till vårt klimat och räknas numera till lantraserna.
Äggen väger runt 40 gram, en tredjedel mindre än ett normalägg. Svarthöns flyger gärna och vill man inte hitta dem högt upp i ett träd är tak på hönsgården att rekommendera.