Ordet myt har flera olika betydelser, varav den viktigaste är gamla berättelser och teman som nedskrevs först när skrivkonsten blev känd. De tidigaste religionerna är muntliga traditioner som senare skrevs ned och blev början till en eller flera religioner.
Enskilda myter från en kultur utgör tillsammans en mytologi. Den brittiske antropologen och religionsvetenskapsmannen James George Frazer gjorde liknelsen att myterna är den primitiva människans motsvarighet till filosofin. En myt skiljer sig från en folksägen — även om distinktionen långt ifrån alltid är helt klar — i det att myten försöker förklara varför världen är beskaffad som den är, medan folksägnen snarare fokuserar på sociala konflikter.
Myten finns dels i enkla jägar- samlarsamhällen, dels i tidiga organiserade samhällen med privilegierat prästerskap, medan folksägnen uppträder i betydligt enklare agrikulturella samhällen. Legender är å andra sidan baserade på förmodat historiska gestalter eller händelser och har lånat in teman eller andra inslag från äldre myter.
Många myter är religions kosmogoni och de kallas då instiftelsemyter. Andra myter talar skapandet som en process med en verksam Gud som skapar, de kallas skapelsemyter. Myter och ritualer är en del av det sociala arvet, som överförs från generation till generation genom uppfostran.
På talet hävdade Friedrich Max Müller att alla myter av indoeuropeiskt ursprung hade sin Blandat och udda i allegoriska berättelser om olika naturfenomen. Ett exempel på detta är den grekiska berättelsen om Persefone som levde hos Hades halva året, vilket förklarade årstidväxlingarna.
På talet samlade J. Frazer mytiska berättelser om bland annat gudomliga kungar, och då i synnerhet sådana som hävdade att samhällets välfärd var beroende av kungens kraft, och att denne därför var tvungen att offras när han blev för gammal eller skröplig.
Även Sigmund Freud försökte förklara vissa myter, som till exempel den om Oidipusvilken han hävdade avspeglade de känslor alla unga män skulle ha gentemot sina föräldrar. Jung och M-L von Franz såg myterna som konkreta synliga uttryck för de universella arketypernadet vill säga symboliska uttryck för själens inre och vårt kollektiva omedvetna.
Jung tar alltså fasta på det som utmärker varje berättelse jämfört med andra berättelser och ser dessa som symboler för universella, beständiga storheter. Betydelsen uppstår alltså hos varje symbol i relation till en bakomvarande struktur. Joseph Campbellsom var inspirerad av Jung och mytologen Heinrich Zimmerföretog en grundlig undersökning av ett stort antal myter.
Hans studier som presenterades i boken The Hero with a Thousand Faces utkristalliserades i Hjältens resaen beskrivning av hur olika mytiska berättelser var uppbyggda i tolv mer eller mindre obligatoriska steg, för att beskriva hur vi ska leva våra liv.
Ett strukturalistiskt angreppssätt, företrätt av till exempel Claude Lévi-Straussfokuserar istället på regelbundenheter i mytologin. Berättelser och delar av en berättelse får en mening då de ställs i relation till varandra.
En berättelse måste delas upp i mytem - betydelsebärande element i en berättelse - och får sin betydelse då dessa mytem ställs i relation till liknande mytem i andra berättelser och ställs samman i en diskurs. Lévi-Strauss hävdade att ordningen som mytemen kom i inte spelade någon roll, vilket dock resultaten som folkloristen Vladimir Propp kom fram till genom att studera ryska folksagor motsäger.
Propp identifierade ett tal olika episoder i folksagorna, såsom "brott mot förbud" och "uslingens framträdande", och även om inte alla element förekom i alla de sagor som undersöktes, så uppträdde de alltid i samma ordning. Liknande resultat ha också nått vid studier av nordamerikanska och afrikanska myter.
Den obrutna myten uppfattas som bokstavligt sann, medan den brutna myten inte längre betraktas som historisk sanning - vilket dock inte behöver påverka mytens symboliska giltighet.