Retorik är läran om talekonsten, såväl i teorin som i praktiken, [ 1 ] och den utvecklades under antiken på talet f. Den mest välkända definitionen kommer från Aristoteles som beskrev retoriken som "konsten att vad det än gäller finna det som är bäst ägnat att övertyga".
Det finns emellertid ingen allmänt etablerad definition av ämnet, och flera retorikforskare hävdar att styrkan hos retoriken ligger i definitionens mångfald. Den utbildade talaren kallades under antiken för retor eller orator; retor kunde då även betyda en lärare i retorik.
Under talet, då sofister var framträdande inom området, uppstod den eviga frågan: är retoriken praktisk och legitim eller farlig och omoralisk? Retoriken fördes vidare från antika Grekland till antika Romdär det präglade vardagen. Vidare studerade den kristna kyrkans män retorik tillsammans med dialektik och grammatik.
Renässansen var en retorisk guldålder, där humanister undervisade andlig och världslig retorik. Eftersom latinet under talet i stor utsträckning ersattes av modersmålet försvann retoriken, men levde kvar i USA, varifrån den åter blev populär efter talet.
Aristoteles härleder upptäckten av retoriken till två personer, Korax och Tisias. Enligt historien hade demokratins upprättande på Sicilien under talet f. Platon uttryckte ogillande över retoriken, i dialogen Gorgiasmen presenterade sedan en mer nyanserad bild av retoriken i Faidros.
Därigenom blev retoriken det första klart avgränsade kunskapsområde som var föremål för skriftlig systematisering och vetenskaplig analys. Retoriken uppfanns sålunda inte, utan upptäcktesoch några av de äldsta bevarade texterna som beskriver denna grundläggande systematisering är av Aristoteles hand.
Bland andra kända läroboksförfattare i ämnet bör nämnas CiceroIsokrates och Quintilianusalla tre verksamma under antikensamt Vossius. Retorik har sedan antikens dagar varit ett framstående och vördat ämne vid utbildningar i västvärlden, om än med en viss statusförlust under och talen.
Genom århundradena hade retoriken haft en självklar roll inom litteraturen, och i och med tillfällesdiktens starka framväxt under talet komponerades det stora flertalet av dikterna i form av konstfullt, retoriskt utformade tal. När romantiken anlände, ansåg man att den i hög grad schematiska komposition som retoriken bidrog med var obsolet och hade spelat ut sin roll.
Retoriken kom sålunda under talets senare hälft av sakta försvinna från skolschemat. Efter andra världskriget började man dock intressera sig för retoriken igen. En orsak var att man under kriget hade sett prov på vilket enormt genomslag propaganda har på en större allmänhet.
Blandat och udda började man inom de humanistiska vetenskaperna inse förtjänsterna med retorikens analytiska verktyg. För retoriken öppnade det senare upp en helt ny arena och idag är det vanligt förekommande att forskare inom områden som psykologilitteraturvetenskapkommunikationsvetenskapjuridikfilosofi och språkvetenskap använder sig av retoriska analysmetoder.
I en del länder kan man idag därför fortfarande tala om två varianter av retorik: dels den litteraturinriktade retoriken, som föddes som ett försök att fly undan Platons kritik av retoriken, vilken främst fokuserar på språkliga figurer och topiker toposoch dels den mer moderna tillämpningen där den klassiska retorikens grundprinciper utvecklats för att appliceras på i stort all form av kommunikation.
Här bör Chaïm Perelman nämnas som en av de stora förgrundsfigurerna, främst inom området för argumentation. I modernt svenskt språkbruk förekommer även ordet retorik i betydelsen "konstfullt utformat men i huvudsak innehållslöst språk".
Retoriken är moderämnet i den humanistiska bildningstraditionen och har alltid varit nära förbundet med undervisning. Inom den klassiska retoriken användes progymnasmata [ 4 ] för att lära ut retorik.