Utilitarism eller nyttoetik är en teori inom normativ etik som föreskriver att den rätta handlingen se konsekventialistisk etiklära är den som maximerar nyttan, det vill säga maximera utfallet av lycka och minimera utfallet av lidande.
Ofta sammanfattas läran lite felaktigt se avsnittet Vad ska maximeras? Utilitarismen är inte en enhetlig lära utan uppvisar stor variation. Någon form av utilitarism är en av de vanligaste grundfilosofierna hos moderna moralfilosofer och samhällsvetenskapliga forskare.
En tudelning av utilitarismen kan göras i handlingsutilitarism och regelutilitarism. Den förstnämnda och vanligaste formen av utilitarism menar att man ska handla så att konsekvenserna blir så goda som möjligt för alla individer i frågan.
Den andra formen menar att man ska handla så att om handlingen skulle upphöjas till regel skulle den ge de bästa följderna. För att åskådliggöra skillnaden kan man tänka sig att tre patienter kommer in till ett sjukhus. Samtliga är döende men två av dem kan räddas om organ tas från den tredje och implanteras i de två.
Handlingsutilitaristen skulle säga att man bör döda den ene så att de andra får leva. Regelutilitaristen säger att man inte ska döda någon alltså låta samtliga dö eftersom man om man skulle döda någon av patienterna för att ta dennes organ skulle undergräva förtroendet för sjukvården.
Säger man att man ska maximera det goda behöver man en definition av det goda. Att detta är svårt eller kanske till och med omöjligt se det naturalistiska misstaget är de flesta ense om. Alternativ till att maximera det goda är att maximera önskeuppfyllande preferentialism eller maximera uppfyllandet av vissa antagna allmänna önskningar perfektionism eller objektiv lista.
Så kallad nyttomaximering. De tidiga utilitaristerna avsåg med det goda lycka eller lust och kallas därför hedonister. Ett exempel på kritik som riktats mot hedonistisk utilitarism är att handlingar som inte får mätbara försämringar för personer enligt den hedonistiska utilitarismen inte kan vara dåliga.
Det spelar inte någon roll ifall min partner är trogen eller otrogen så länge det inte förändrar min, min partners eller någon annans lycka. Enligt vissa former av preferensutilitarism kan man däremot ha en preferens för att ens partner inte är otrogen, Hälsa och välmående om denna preferens dessutom är intrinsikal man har den för sin egen skull, inte för att man blir lyckligare om ens partner inte är otrogen så vore det moraliskt fel av ens partner att vara otrogen, allt annat lika.
Ofta formuleras utilitarismens mål felaktigt som största möjliga mängd av det goda åt största möjliga antal. Detta antyder dock att den utilitaristiska måttstocken har två variabler: mängd av det goda respektive antalet personer som upplever etc.
Istället gäller dock maximeringen den sammanlagda mängden av det goda, till exempel lycka. Eftersom man tänks addera skilda personers lycka etc. Däremot kan det rent praktiskt, på grund av avtagande marginalnyttavara en framkomligare väg att maximera den sammanlagda mängden genom att öka det stora flertalet personers lyckonivåer istället för att göra några få personer extremt lyckliga.
En skiljelinje går mellan objektiva och subjektiva konsekventialister.